Lokaltidningen STO
Tisdag, 21 november 2017
Om all is på jorden skulle smälta så skulle haven stiga med 75 meter skriver insändarskribenten. Foto: Mostphotos
Om all is på jorden skulle smälta så skulle haven stiga med 75 meter skriver insändarskribenten. Foto: Mostphotos

Är vi den fräckaste generationen någonsin?

Jag vet exakt när jag insåg faran i klimatförändringen. Det är nu tolv år sedan, en dag på sommaren 2005, när jag läste i en bok att om all is på jorden skulle smälta så skulle haven stiga med 75 meter. Det var då polletten trillade ner. 75 meter och ingen verkade bry sig! Den dagen förändrades min syn på världen. Att försöka bidra till att rädda ett hanterligt klimat åt alla barn blev min viktigaste uppgift.

Det följde en tid då jag letade efter mer information. Jag läste Lester Brown och James Hansen. Brown var den oöverträffade ekologiska analytikern och Hansen den stora auktoriteten bland klimatforskarna, som har forskat om människans påverkan på jordens atmosfär i mer än 40 år. Under 30 år var han chef på NASA:s Goddard Institute for Space Studies. Hansen blev känd på 1980-talet när han vittnade inför USAs kongress och varnade för klimatförändringen. 2009 fick han det amerikanska meteorologiska sällskapets stora pris för ”enastående bidrag till klimatmodellering, förståelse av klimatförändringens drivkrafter och klimatets känslighet – och för tydlig förmedling av klimatvetenskapen till allmänheten.”

Hansen är också den modigaste. Han har inte hukat sig när IPCC underlåtit att tala klarspråk om riskerna. Tvärtom har han länge hävdat att 2 graders uppvärmning skulle leda till katastrof, och han är kritisk till Paris-avtalet: 1,5 grader är också för mycket.

Den senaste vetenskapligt granskade rapporten från Hansens forskargrupp publicerades i somras, ett stort arbete av 15 forskare, med över 200 referenser. Den heter Young Peoples Burden.

Det nya i rapporten kan sammanfattas kort:

– Riskerna med klimatförändringen är större än man hittills trott.

– Det är mer bråttom än vad de flesta har kunnat känna till.

– Det blir barnen som kommer att få sota för vår generations utsläpp.

I den nya rapporten har forskarna blivit säkrare på gångna tiders globala medeltemperaturer. Så varmt som det är nu har det aldrig varit under de  senaste 12 000 åren. Faktiskt är det nu lika varmt som under den förra värmeperioden för 115 000 år sedan och det är mycket illa. Den slutade nämligen kaotiskt, med snabbt stigande havsnivå och fruktansvärda stormar. Det är sådana förhållanden som vi håller på att överlämna till alla barn.

Ifall vi sätter målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader – som Paris-avtalet gör – så sätter vi ju ett mål som ligger högre än den förra värmeperiodens, ett mål som kommer att ge mellan 6 och 9 meters havshöjning. Det är inte klok politik.

Ett klokare mål, enligt forskargruppen, vore att sänka atmosfärens koldioxidhalt från dagens 400 ppm till högst 350 ppm, och att göra det före år 2100. I så fall skulle nämligen den globala medeltemperaturen sjunka till nivåer som ligger nära dem som funnits tidigare under vår civilisations framväxt – och alltför skadliga följder skulle kunna undvikas. Men är det målet möjligt?

Ja, det vet ju ingen med säkerhet, för det beror på hur snabbt dagens koldioxidutsläpp kommer att minskas. Det hade varit lättare att nå målet 350 ppm om man hade startat för 10 år sedan. Och det blir svårare för varje år som går.

I en tidigare rapport visade Hansen att ifall CO2-utsläppen från fossila bränslen hade stoppats helt år 2015 så hade naturen själv återfört koldioxidhalten i atmosfären till 350 ppm kring år 2100. Men utsläppen stoppades ju inte. De fortsätter. Det betyder att alla utsläpp som skett och sker efter 2015 måste bindas, alltså rensas bort från atmosfären igen av någon, annars kan man inte komma ner till 350 ppm i tid.

Men denna någon är ju inte vår generation, som orsakar utsläppen, utan våra barn och barnbarn. Det är kampen mot denna orättvisa som driver James Hansen.

Den nya rapporten beräknar också hur mycket koldioxid som måste bindas av barnen. Mängden beror alltså helt på hur mycket deras föräldrar kommer att släppa ut. Till och med en så pass kraftig global utsläppsminskning som 6 procent per år från 2021 skulle tvinga barnen att binda betydligt mer koldioxid ur atmosfären än vad all tänkbar skogsplantering och bästa möjliga jord- och skogsbruk kan åstadkomma. Kommande generationer skulle därför tvingas att dessutom ta till konstgjorda, tekniska och högst osäkra lösningar, till stora kostnader.

Är det rätt att lägga denna börda på barnen? Är det rätt att våra barn ska städa atmosfären efter oss? Naturligtvis inte!

Det som vår generation gör idag kan inte göras ogjort av vår generation. Vi pratar om att försöka stoppa den globala uppvärmningen vid 2, helst 1,5 grader, men vi lever på ett sätt som ger 4 grader. Trots att redan 1,5 grader är för mycket.

Hur kan vi göra så mot dem som vi älskar mest?

Vilken är min roll när det gäller att stoppa detta vansinne?

Och vilken är din?

Detta är frågor som vi alla behöver fundera på. Det finns nya fakta och alla barns framtid hänger på om tillräckligt många av oss kan ta dem till sig.

Lars Almström

Översättare och utgivare av Lester Browns bokserie om Plan B och intiativtagare till Klimatsvaret – CCL Sverige

—–

Lars Almström

Relaterade artiklar
Fler artiklar