Lokaltidningen STO
Onsdag, 22 november 2017
Insändarskribenten anser bland annat att apoteksmarknaden knappast blivit bättre sedan monopolet försvann. Foto: Arkiv
Insändarskribenten anser bland annat att apoteksmarknaden knappast blivit bättre sedan monopolet försvann. Foto: Arkiv

Den förmenta valfriheten

Det starkaste, kanske enda, argumentet som borgerligheten har för att överföra samhällets gemensamma egendom till privata, välburgna damer och herrar som själva har ett överflöd av kapital och söker säkra, högförräntande placeringar är valfrihet. Och vem vill inte vara fri? Nu är det ingen verklig frihet då valen alltid är begränsade. Det är inte fritt att välja vare sig taxiförare, brevbärare, elproducent, elleverantör, läkemedelsleverantör, pensionsförvaltare, pedagog, sjukvårdspersonal eller politiker. Det som erbjuds är ett begränsat utbud att välja mellan. Det är inte alltid ett val mellan pest och kolera men i många fall snarlikt. Att välja mellan elektriska stolen eller hängning är inte ett fritt val, det är ett kraftigt begränsat val.

För alla de som inte jublar av glädje över att ha mer eller mindre diffusa alternativ kan valfrihet bytas mot valtvång. Vad är de positiva effekterna av denna frihet eller detta tvång? I bästa fall kan utgifterna minska några hundralappar om året. Men det kommer vi aldrig att få veta för även om vi lyckas hitta nålen i höstacken och pricka det billigaste alternativet så är det förmodligen så att det skulle kunna vara ännu billigare. Utan giriga mellanhänder. Utan den extra kostnad för statlig registerings- och kontrollverksamhet som är nödvändig för att inte fullständig anarki ska råda på marknader med giriga och hänsynslösa penningjägare. Utan en massiv reklam och påstridiga telefonförsäljare som ska övertyga oss om att vi har valt fel, en kostnad som bakas in i priset. Det troliga är att vi väljer fel, något annat alternativ är förmodligen bättre. Hur vet man om man har valt rätt? Vem orkar lägga all den tid som krävs för att analysera alla alternativ och vem har kunskapen att förstå?  Skall vi använda betald arbetstid för att ta in all information om elhandel och skillnaderna mellan alternativa elhandelsbolag? Eller avstå från umgänge med familjen för att utvärdera skolor? De flesta avstår klokt nog från dylika meningslösa aktiviteter. Men osäkerheten kan vara påfrestande. Jag betalar kanske för mycket för elen? Ska jag byta TV-abonnemang? Frågorna föder oro. Ångest. Att tvingas att välja utan att ha möjlighet att bedöma följderna är en stark stressfaktor som förmodligen bidrar till nutidens gissel, utbrändhet.

Är detta verkligen eftersträvansvärt? Det fanns en tid i Sverige då vi hade en reglerad taximarknad, statliga eller kommunala elleverantörer, apotek, förskolor, skolor och en sjuk- och åldringsvård som väckte beundran i större delen av världen. Idag har vi en kaotisk taxirörelse där man ständigt måste bevaka att man inte blir grundlurad, elhandelsbolag som terroriserar med sina telefonförsäljare, en postutdelning med stora kvalitetsproblem, apotek som gör reklam för allehanda skojeriläkemedel och stora kapacitets- och kvalitetsproblem i skolor och inom sjuk- och åldringsvården. Vad var problemet?

Grundtesen i den borgerliga propagandan är att valfrihet ger konkurrens som ger lägre priser och bättre kvalitet. Är det sant? Det är brukligt i vetenskapliga sammanhang att den som lägger fram en tes också belägger den med verkliga bevis. Med fakta, alltså verkligt utfall, det som har hänt. Det finns inga sådana bevis. Inget har blivit billigare och många vittnar om försämrad kvalitet inom alla avreglerade områden. Upp till bevis borgare!

Avregleringshysterin har andra orsaker än att förbättra för gemene man. Den kraftiga kapitalackumulationen som följt efter avregleringen av den svenska kreditmarknaden (Novemberrevolutionen 1985) och av ett minskat behov av industriinvesteringar har skapat en önskan att hitta nya möjligheter att förränta överflödigt kapital. Det har varit mycket lockande att ta över folkets gemensamma egendom och berika sig ytterligare på människors elementära behov. På el, telefon, post, läkemedel, utbildning, sjukvård och åldringsvård. Det är krämarna som vill göra lättförtjänta pengar. Eller finns det fortfarande människor som tror att de rika använder sitt enorma överflöd av pengar av ren filantropi, människokärlek? Att de kan tänka sig att skänka bort något?

Det är frihet för de besuttna att berika sig än mer som är syftet och målet med att sälja ut vår gemensamma egendom och överföra skattepengar till privata företag och ägare. Däremot så finns ingen vilja att ge frihet åt fattigt folk. Ett aktuellt exempel är att förbjuda tiggeri vilket är att kraftigt begränsa friheten för den fattige och ta bort ett alternativ för att undvika svält. Vilka alternativ återstår? Är det bättre att stjäla än att tigga?

Percy Karlsson

Vänsterpartiet Tjörn

Relaterade artiklar
Fler artiklar