Lokaltidningen STO
Torsdag, 19 oktober 2017
Gullholmen. Arkivfoto
Gullholmen. Arkivfoto

Var finns moralen, Orust kommun?

De lämnade marken till sig själva – krävs nu på hundratals miljoner eller skyhöga hyror av Orust kommun.

Tänk er följande:

En lantbrukare äger ett markområde centralt i Henån, Orust. Samhället vill anlägga en lekplats på detta område. Lantbrukaren har barn och barnbarn på orten och ser så positivt på projektet att han utan betalning överlåter marken till kommunen att bygga en lekplats på. Det står tydligt i överlåtelsehandlingen att gåvan avser byggande av en lekplats.

På området finns en ladugård, 10 x 8 meter, ett garage, 3 x 7 meter, för traktorer och redskap och en brygga som tillhör lantbrukaren.

Detta förhållande regleras genom en skrivelse där det står att byggnader och bryggor får kvarstå intill dess marken behövs för lekplatsen – ingen tidsbegränsning anges vilket är naturligt då marken, stranden och vattnet är givarens privata mark vid avtalstillfället.

Men det byggs aldrig någon lekplats.

80 år senare kommer en annan kommun med krav på givarens barnbarn, som ärvt byggnaderna och en brygga. Antingen betalar ni hyra med 180 kronor per kvadratmeter och år eller så kan kommunen erbjuda en alternativ upplåtelseform för de 100 kvadratmeter byggnaderna står på, 6,5 miljoner.

Hyran blir 18 000 kronor per år, om ni väljer det alternativet, ettårigt avtal. Jo, ni läser rätt! Om man skriver sjöbodar och fiskhamn istället för ladugård och lekplats, så är det på detta sätt som Orust kommun behandlar de 76 boende på Gullholmen som lämnade sin mark och sitt vatten till Gullholmens kommun att modernisera deras hamn, som blivit för liten för deras allt större fartyg. Landshövding Malte Jakobsson tillstyrkte först deras förslag men efter att överlåtelsehandlingarna var påskrivna ändrade han sig av kulturmiljöskäl och givarna fick aldrig de stora längsgående bryggorna A, B, C, D i norra hamnbassängen framför sina magasin och sjöbodar som skulle ha löst deras problem.

Orust kommun arbetar nu på en lösning för marken eller vattnet under sjöbodarna till en kostnad på 162 miljoner kronor. Det rör sig om 2 500 kvadratmeter. Kostnaden för vattnet under bryggorna, som upptar en lika stor yta beräknas troligen till en tredjedel av värdet för marken (som jag jämför med hyressättningen) och blir då cirka 50 miljoner. 76 givarfastigheter ska alltså betala mer än 200 miljoner för mark som de redan en gång köpt av staten. Östra sidan hamnen 1934 av alla gullholmare, västra hamnsidan 1747 av 20 gullholmare. Vem som ska betala för de 30 000 kvadratmeter vatten som ingick i gåvan har väl inte Orusts politiker funderat ut ännu.

Huruvida Orusts agerande är juridiskt möjligt får väl framtiden utvisa. Moraliskt möjligt är det i varje fall inte.

60 procent av sjöbodarna ägs av personer med släktanknytning till de som byggde magasinen. Dessvärre kan det vara så att det just i denna grupp kan finnas många som ej kan få ihop till sin del av de 200 miljonerna utan att sälja sitt hus. Traditionsbärarna försvinner. Den sjöbod min farfar lät bygga till de fartyg han och sönerna använde, General Gordon, Marion och Dyning, skulle om de intentioner Orust i dag har verkställs betinga ett pris på 3,9 miljoner, bryggpriset gissningsvis 1 miljon. Alternativt hyreskostnad 10 800 för sjöboden utan besittningsrätt och gissningsvis 3 000 i brygghyra, med ett kontrakt, som kan omförhandlas varje år. Trots att vi byggt allt själva och givit marken och vattnet till Gullholmens kommun att bygga fiskhamn på.

Jag har frågat Orust kommun om jag kan få tillstånd att riva sjöboden eller flytta den till privat mark. Den är drygt 100 år gammal. Något svar har jag ännu inte erhållit.

Olof Gordon

Gullholmen 8 augusti 2017

Relaterade artiklar
Fler artiklar