Lokaltidningen STO
Måndag, 22 januari 2018
Bengtåke Carlson, krönikerar. Fotomontage
Bengtåke Carlson, krönikerar. Fotomontage

En moster och en jul

Krönika

Jag hade en gång en moster. Det vill säga, jag har haft fyra mostrar för inte så länge sedan alls om man funderar närmare på saken. Fast bara en moster som gör att jag minns en speciell julafton,

Just denna moster hade en hel del humor. Hon var en av cheferna på kommunen och redan det blir jag lite glad av – i sin låda i skrivbordet samlade hon dessutom utklippta roliga historier, och från och till fick jag höra henne läsa några av dessa.

De var inte alltid så rumsrena och det gjorde dem, som ni säkert förstår, inte sämre. Till skillnad från min mormor hade hon dock läst dem själv, innan hon läste dem högt.

Mormor hade ”Kvällsstunden” där det fanns en del roliga historier och några av dem var kanske lite skabrösa. Det skulle inte så mycket till på den tiden.

Så läste hon högt för oss, även den avslutning på historien som hon alltså inte hade kontrollerat innan.

Så blev det alldeles tyst en kort stund – så släppte mormor på ett brett leende och orden ”så garna de ä”. Översatt ”så galna de är”. Sedan skrattade vi och mormor innan hon tystnade och gick över till breven från Amerika som också fanns med i den tidningen på den tiden.

Fast det var ju min moster detta skulle handla om – eller i alla fall är hon en viktig deltagare för historiens avslutning.

Det var nämligen dagarna före jul, som jag fick frågan om jag kunde tänka mig att vara tomte julaftons kväll. I många år hade aktuell mosters man uppburit denna viktiga roll, men nu tyckte väl han att någon annan kunde ta över.

Denna någon ansågs vara jag. Jag sa ja i vild förhoppning om att ingen av mina kompisar skulle få veta nåt. Det hade antagligen inneburit en del förklenande omdömen om det kommit till allmän kännedom, så det var ju en viss risk man tog.

Men jag tog den – kanske inte minst för att jag då fick visa upp en oerhört stilig päls jag hade införskaffat. Den var fin, men den hade den nackdelen att den var oerhört elektrisk. Jag kunde inte gå förbi ett skåp med kastruller, utan att alla kastrullerna kastade sig mot skåpdörren, i en desperat längtan att få slita sig loss och komma ut och sätta sig på min päls. Då kan ni räkna själva hur det stod till.

Jag införskaffade säck, vilket inte var så besvärligt på ett jordbruk. Jag skulle också ha på mig ett par ytterst snedgångna träskor, vilka bara de borde avslöjat mig.

Men framför allt måste jag ju ha nånting att säga när jag kom in till alla dem som väntade i ”Stora rummet” hos mormor.

Det där med snälla barn hade jag sorterat bort på ett tidigt stadium. Det var förlegat, tyckte jag. Alla föräldrar visste redan då att ett bara kunde vara snällt trots att det busade och bar sig åt. Och att det inte betydde att det var snällt bara för att de lydde sina föräldrar i allt- det kunde också betyda att de var korkat.

Så det måste till nåt annat. Nåt de i rummet visserligen insåg inte var sant, men som i alla fall gav en viss karaktär åt tomten som kom inklivande med träskor i husets finaste rum. En sak som gjort en annan av mina mostrar förbaskad om det varit nån annan dag på året. Det ar hon som städade, nämligen.

Nåja, något att säga alltså. Efter en hel del funderande hade jag kommit på det.

Sedan jag knackat och kommit in till alla förväntansfulla julklappsmottagare, sa jag.

– Jag har gått i åtta månader.

En bra öppningsreplik tyckte jag. Ända tills nämnda moster replikerade från ett hörn.

– Jag har gått i nio.

Man kan sluta tro på tomten för mindre.

Bengtåke Carlson

Relaterade artiklar
Fler artiklar