Lokaltidningen STO
Tisdag, 23 januari 2018
Lokaltidningens Bengtåke Carlson skriver om fri idrott. Arkivfoto
Lokaltidningens Bengtåke Carlson skriver om fri idrott. Arkivfoto

Inte London kanske – men nästan

VM i Fri Idrott pågår i London har jag sett. Jag kan inte se att just denna idrott är friare än nån annan, men det finns väl nån historisk orsak kan jag tro.

Under alla omständigheter påminner detta evenemang mig om ett liknande jag en gång var involverad i.

Tjörnmästerskapen i fri idrott nämligen. Det var inte så stor publik, och det var inte en så omfattande anläggning, men det var i alla fall just fri idrott. Som arrangerades på Röavallen, på den plan som uppfattades som mindre och som låg åt samhället till.

Jag hade då hört mycket talas om hur det arrangerats tävlingar på Tjörn förr i tiden. Så undrades det varför sådant inte skedde nu för tiden. Varför till exempel ingen numera kunde slå volter som Kristian i Säby kunde. De var så höga att man fick inhandla en madrass på Konsum, så han inte skulle rakt slå ihjäl sig när han kom ner.

Själv ställde jag upp i kula, diskus och i spjut. Det vill säga i spjut ville jag inte alls ställa upp men det var några som tyckte sig se en spjutkastarkropp i min och då fick jag vara med. Friare än så var inte den idrotten.

Det hela arrangerades alltså i Skärhamn, men jag kan inte påminna mig att det var nån skärhamnare med – jag kan ha fel i detta, men den som var med, får gärna höra av sig.

Detta var på den tiden när kulstötningen sköttes som förr. Det var ingen som snurrade och tur var det, för vad som då kunde hänt vågar jag inte tänka på. Kulan hade säkert farit iväg åt ett helt annat håll än planerat, och endast Gud vet om alla omkringstående åskådare hade överlevt en sådan sak.

Diskus sedan – en gren som tävlades i redan i gamla Grekland. Gamla krukor och sådant har bilder på nakna män som kastar diskus. Vi var inte nakna och frågan är väl om det kan påstås att vi kastade diskus heller. Det där vi gjorde, var jag i alla fall ganska framstående i och kom – vill jag minnas – tvåa. Jag kan inte påminna mig att jag fick nåt pris, men man hade i alla fall lite av äran i behåll när man kom hem igen och det frågades hur det hade gått.

Dessutom kan jag meddela att jag än i denna dag frågar mig om inte det vinnande kastet hamnade utanför kast-området. Om så var fallet, vann jag fast det är ingenting jag tänker hålla på och överklaga och sådana ting så här femtio år senare. Men jag vill gärna ni ska veta att det inte kan uteslutas att jag vann.

Sedan var det ju spjut. Det är den underligaste gren jag vet. Först springer de samtidigt som de håller sprutet hur underligt som helst. Så vräker de iväg spjutet långt bortom alla ära och redlighet. Och detta med en arm som verkar vara på väg att gå av. Jag antar att det är skickligt, men mest är det underligt.

Min spjutkastarkarriär blev mycket kort. Och den kom framför allt att handla om hur jag skulle bära mig åt för att inte spjutet i utkastet skulle ramma bakhuvudet på mig. Efter två fullständigt misslyckade kast gick jag i det tredje fram till linjen och körde ner spjutet i marken nån meter framför linjen. På det sättet var jag i final.

Var jag nu skulle där att göra, men det är en annan historia.

Bengtåke Carlson

0303 72 82 25

Relaterade artiklar
Fler artiklar