Lokaltidningen STO
Måndag, 22 januari 2018

Jobb i butiken – för 75 år sedan

Nyligen sedan skrev Lokaltidningen om Werner Olssons butik i Henån. Butiken som först bara hade manliga biträden, men så småningom anställde den första flickan.

Det var Märtha Carlsson, idag drygt 90 år gammal. Hon minns allt som igår.

– Jag hade varit på bio, minns Märtha. När vi gick ut, gick Werner Olsson med fru Anna bakom mig. De förklarade för mig att de hade tänkt anställa en flicka och undrade om jag var intresserad. Jag rusade hem till mamma för att berätta.

Året var 1942, det var på hösten och Märtha var femton år gammal. Hon ville gärna börja hos Werner Olssons, som då var en av de viktigaste butikerna på norra Orust och drevs av Werner Olsson sedan 1917.

– När jag kom dit fanns redan Anders Johansson, Hugo Svanberg och Bertil Isaksson där som biträden – dessutom Karl-Erik Andersson.

Än idag kan Märtha exakt redogöra för vad det var som såldes i butiken, och dessutom var det stod. Och att hon var flicka och bara femton år gammal betydde inga speciella privilegier – hon fick göra allt som skulle göras.

Det kunde betyda gardiner i metervara, ost och korv, spik och arbetskläder. Och inte alltid i den ordning som var praktisk – utan i den ordning som kunden kom på. Det var mycket spring.

– I en lite finare avdelning hade vi klockor, minns Märtha. Och så minns hon att man helst ville slippa rulla upp och visa tapeter på måndag morgon om det blivit sent kvällen före.

Werner Olssons var en av fyra butiker i Henån.

– Det var Ture Nilsson och C R Karlsson, inte långt från oss och då var det August Larsson som låg vid bryggan.

De första tre månaderna, fick hon femtio kronor i månaden. Hon bodde och åt hemma. Efter tre månader, höjdes lönen till nittiofem kronor i månaden.

– Då gav jag halva lönen till mor, minns hon.

Under de första åren i butiken var det krig – och i och med detta också ransonering. Ett extra knåpande till allt den andra som skulle göras.

– Ibland hände det att en kund visade sig inte ha tillräckligt med kuponger. Så det var bättre att vi började med att klippa kupongerna, minns Märtha.

Kaffesurrogat hörde också kriget till – det smakade kanske inte riktigt som kaffe, men det var i alla fall en brun vätska i koppen.

– Jag minns Mabo – så var det E4 och Cikoria. Jag vet inte vad det var gjort av.

Som idag var sommaren den tid då kommersen var som störst. Några kölappar fanns inte och det hände väl nån gång att Märtha fick utstå en del missnöje – men då steg alltid Walter Olsson fram och försvarade henne.

– Han förklarade att vi biträden inte kunde förväntas hålla reda på i vilken ordning kunderna skulle få handla. Det måste kunderna göra själv, förklarade han.

Biträden som, för övrigt, också skulle passa bussen – som skulle hålla reda på recept och medicinlådor. Som var ombud för SJ. Ibland kom busschaufförerna in i butiken, men inte alltid.

Färg och tyger, tapeter och kastruller, knallpulver och godis, arbetskläder och klockor. Korv men inte skinka, ett särskilt skåp med ost.

– Under de sex år jag var där, lärde jag mig allt, säger Märtha. Och jag trivdes varenda dag jag var där. När jag var 21 år gammal gifte jag mig och flyttade till Stenungsund.

Där jobbade hon också i butik – men det är en annan historia.

Bengtåke Carlson

0303-72 82 25

Relaterade artiklar
Fler artiklar