Lokaltidningen STO
Fredag, 23 februari 2018
Arkivfoto

Min slips försvann

Krönika

Jag har aldrig varit nån modeslav direkt. Jag har i stället klätt mig i det som för tillfället gick på mig. 

Fast en gång för länge sedan följde jag i alla fall modet, och det var med något så svår-gissat som en slips. En slips som försvann och som jag aldrig återfann.

Jag kom att tänka på det för en tid sedan, då jag hade fått för mig att jag skulle rensa i en garderob.

Jag är inte allt för ofta där inne, men mitt synminne sa mig att det nog inte skulle skada om jag lät undersöka hur det egentligen stod till.

Massor kunde jag ju säkert slänga, tänkte jag, och annat kunde säkert läggas på ett mera begåvat sätt.

Jag tittade in och såg att det var värre än jag tänkt mig.  Så plötsligt lyste något mot mig. Rött och vitt lyste det – och det var en slips.

Röd med vita prickar låg den där och bröt mot alla sammanhang där inne på skrubben.

Den låg i en samling av en massa andra slipsar som härstammade från den tid då jag använde slips varje dag i vardagen.

Fast just den använde jag aldrig. Inte heller hade jag köpt den – jag hade i själva verket fått den av min dåvarande svärmor.

Hon skickade den på posten och anledningen var en pokerskuld – vi spelade enkronaspoker, hon och jag och hennes dotter/min sambo, och hon kom att häfta i skuld till mig. Kanske var det nån femma.

Spelskulder är hedersskulder och hon löste skulden genom att skicka denna – jag tvekar inte att säga det, även om hon nu är ur tiden – fruktansvärda slips.

Vem tar på sig en röd slips med vitas prickar? Möjligen hörde den hemma i en clownutstyrsel, men annars inte.

Så den blev liggande – och den moderna slipsen, den försvann alltså. Men jag minns den fortfarande.

Jag köpte den på sjuttiotalet. Minns ni slipsmodet då? Slipsen skulle vara bred och den skulle vara mönstrad. Min var brun i grunden och med ett guldfärgat mönster och jag tyckte att den var oerhört grann. Slipsknuten skulle vara stor som ett mindre kålhuvud, om jag nu får ta i lite.

Redan mycket tidigt lärde mig min morbror att knyta dubbla slipsknutar. En man vars slips är knuten på annat sätt är ingen riktig man, det är fortfarande min åsikt.

Men så var den plötsligt borta – och jag kan inte begripa hur det gick till. Jag måste ju ha tagit av mig den nånstans, och det behöver inte vara alls så djärvt som det kanske kan låta.

Jag letade länge, men medan jag letade hann slipsmodet ändras – nu skulle det vara smala saker och enfärgade.

Jag kan inte låta bli tänka att det ändrades just för att min slips försvann. Att den tog en hel slips-idé med sig i graven.

Fast det kan förstås vara bara som jag fantiserar.

Bengtåke Carlson

0303 72 82 25

Relaterade artiklar
Fler artiklar