Lokaltidningen STO
Torsdag, 19 oktober 2017

Jag är fänrik – tror jag

Jag är fänrik! Det är väl kanske egentligen onödigt att säga. Ni har väl kanske redan märkt det på min raka hållning, raska gång och atletiska gestalt. Den där stegräknaren jag har, den blir alldeles varm när jag marscherar på som mest. Och när jag såg bilder från den stora manövern Aurora, så tänkte jag att där borde jag varit med. Jag borde hoppat ut från den där helikoptern så där raskt och smidigt som de gjorde, vilka var där i stället för mig.

Där skulle jag varit och fört mina mannar – för har man inga mannar att föra, är det ju inte mycket med officersgraden, menar jag. Jag skulle fört dem från helikoptern till skydd bakom ladan. I den ladan skulle vi sedan övernatta och jag skulle säga till mannarna att de skulle uppföra sig som krigsmän. För det har jag sett i gamla svenska filmer att de gör.

En rakryggad furir, spelad av Alf Kjellin, ger sina order. Han blir förstås åtlydd – vilket inte alltid är fallet med korpralen, spelad av Carl Billquist – fast å andra sidan lyckas han lite senare ta sig in i gårdens kök och bli kär i Birgit Tengroth eller om det är Inga Langré. Det kan vara Sickan Carlsson också förresten. Han får ingen av dem, medan det går bättre för Kjellin.

Han blir ihop med Sickan Carlsson – efter nådigt godkännande av pappan, översten som anser att det inte kan skada att tösen jobbar lite i köket och får lära sig veta hut.

Fast så tänker jag att en officer kanske inte hoppar från helikoptrar. En officer kanske i själva verket tillsammans med sina andra officerskollegor, står böjd över kartor och bestämmer att manskapet nu raskt ska ta sig från S i Svängstabruk till B i Östberga.

Fast om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag egentligen inte hur det är längre – om det kanske i själva verket är så att jag förlorade min grad i samma ögonblick som de förde ut mig ur försvarsmaktens rullor.

Rullor förresten, varför heter det så. Jag är väl medveten om att det bara är att googla för att få reda på anledningen, men jag vill inte fuska så. Det räcker så gott att man hör hur folk skriver på datorn för att hitta svaret till den fråga de just fått i ”Ring, så spelar vi”.

Jag vill inte sjunka så lågt – så jag tänker mig att mitt namn helt enkelt finns på en rulle. En rulle som överbefälhavaren från och till rullade upp, bara för att kolla så jag fanns kvar.

Så ser han att jag står där och så tänker han att det känns tryggt.

Han tänker att det är tur att det i hans organisation finns en man som är så till den grad duktig på att göra honnör som just Carlson. Jag fick nämligen beröm för min honnör.

Han tänker att om han nån dag känner sig nedstämd, så skall han kalla på just Carlson och bjuda densamme på en kopp kaffe med kronans småkakor – svåra att inta.

Så ska han be Carlson ta på sig huvudbonaden och göra en sådan honnör som bara just Carlson kan. Så blir han genast gladare.

Han kanske till och med skrattar, vilket annars en officer ska vara sparsam med. En officer ska tänka på den ryska general som bara skrattade två gånger. En gång när svärmor dog och en annan gång när han såg Waxholms fästning.

Jag har träffat överbefälhavaren en gång – han bad mig inte göra honnör och jag misstänker att han inte ens vet hur bra den är.

Eller att jag är fänrik – om jag nu är det längre vill säga.

Bengtåke Carlson

Relaterade artiklar
Fler artiklar