Lokaltidningen STO
Måndag, 22 januari 2018

På vardagsrumsgolvet i fosterställning

Nästan alltid när jag skriver mina krönikor så berättar jag om något roligt som har hänt under den senaste tiden. Fast om man ska skriva om något som är riktigt jobbigt så kan det vara skönt om det har gått ett tag. Som det jag ska skriva om nu. Det hände mig för ganska exakt ett år sen.

Jag mådde ganska dåligt vid den tidpunkten. Jag hade haft problem med ångest och gick och pratade med en kurator. Jag hade varit sjukskriven under en tid men hade börjat arbeta 75 procent. Det var tufft att gå upp på morgonen. Tufft att hitta motivationen.

Just den här morgonen hade jag sovit extra dåligt. När väckarklockan ringde kändes det som om jag inte hade sovit alls. Jag hade ingen ork eller energi över huvud taget. Men jag lyckades ändå ta mig upp och fick på mig mina kläder. Ute i köket var de andra i familjen redan i full gång med att göra sig i ordning. Stämningen hos barnen var inte den bästa. Det hördes tydligt.

Du som har barn känner säkert igen det där tjafset. Även om man är trött på morgonen så brukar man i vanliga fall ha lite energi att tjafsa tillbaka. Men just den här morgonen så hade jag inte det. När barnen fortsatte tjafsa så försökte jag förklara med min trötta ynkliga röst att just i dag orkar pappa inte något tjafs. Jag vet inte om de inte hörde mig eller om de bara struntade i vad jag sa. Tjafset fortsatte.

Det var då det hände. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt låg jag på vardagsrumsgolvet i fosterställning och grät. Vi blev nog väldigt förvånade allihop. Inte minst jag själv. Jag tror inte att mina barn har sett mig ledsen någon gång under sina liv. Och plötsligt så ligger jag ihopkrupen på golvet och storgråter. Det var rätt skönt faktiskt. De andra i familjen satt runt mig i en liten ring. Tjafset hade slutat och nu hörde man bara mina snyftningar. En halvtimma senare åkte jag till jobbet.

Så här i efterhand kan jag säga att det var ett väldigt bra knep för att få barnen att lyssna. Jag tror inte att jag behövde höja rösten en enda gång på flera månader efter min gråtattack. Sa jag till barnen att de skulle gå och duscha så gjorde de det. Sa jag att de skulle gå och lägga sig så gjorde de det. Men jag grät bara en gång. Det räckte!

Min son sa till mig lite tröstande efteråt. Om ett år kommer du att skratta åt det här pappa. Och han hade faktiskt rätt. Fast just den här dagen valde jag att gråta.

Peter Sjöholm

Hiss

När jag var ung så var den brittiska sångaren Morrissey min husgud. I tisdags släppte han sin nya singel ”Spent the Day in Bed”. Han kan få vara min husgud ett par år till.

Diss

Marscherande nazister i centrala Göteborg. Vad är det som händer egentligen?

Relaterade artiklar
Fler artiklar