Lokaltidningen STO
Tisdag, 21 november 2017

Triathlon – nja, knappast

Nu har två krönikor på kort tid här i Lokaltidningen handlat om sex – därför har jag bestämt att den här inte ska göra det.

Det var med stort nöje jag läste Peter Sjöholms senaste aktstycke, men i alla fall. Nu ska jag skriva om vad man i stället kan göra – tävla i Triathlon nämligen.

Nu tror jag inte att jag kan få nån tro att jag sysslat med just detta, men fundera över det kan man ju i alla fall. Jag kom att tänka på det när jag läste att Tjörns Triathlon ska få SM-status igen.

Dessutom ser jag på sidan att det är jag som tagit bilden – det är nog det närmaste jag kommer. För ett antal år sedan kramade jag Lotta Nilsson också – det borde räknas tycker jag, men gör det knappast.

Om vi nu tittar på de tre grenarna, så började min simning på Djupvik vänster. Alla som var med vet var jag menar.

Som helt ung gosse klev jag omkring på de grundaste ställena och samlade ihop tång. Det finns en bild tagen på detta, men det får finnas en gräns för vad som kan publiceras i Lokaltidningen.

Dessutom kan man fråga sig varför jag samlade ihop tång. Vad det var för märklig syssla, denna sommar nån gång på femtiotalet.

Jag tog det i alla fall inte med mig hem. Idag finns det de som lägger tång i komposten, men vi hade ingen kompost. Den mat som blev över, den fick djuren och att den gången påstå att kompost var bra för miljön hade väl varit ungefär lika fånigt som påstå att det var skadligt att röka.

Fast jag lärde mig simma där bland tången, det gjorde jag. Jag hade visserligen gått en lektion simskola i Skärhamn, men återvände hem när de ville ha ner oss i vattnet. Nu lärde jag mig själv, och ungefär så måste ju de på bilden i tidningen också ha börjat, tänker jag. Nu crawlade de på ett sätt som hade fått mig över till Hakenäset på halvtimmen blank om inte min mor satt hinder i vägen.

Cykel sedan. Min första cykel hette ”Rapid”, och med den cyklade jag till småskolan i Hogadal och lektionerna för fröken Bäckersten. Biltrafiken var sparsam, ty detta var medan Tjörn fortfarande var utan bro. Den kom strax efteråt, men då gick flyttade jag till skolan i Sibräcka, gick för Jenny Carlsson och kunde gå dit.

Dagens triathlon-vägar hade jag fått avstå. Dels för att jag inte orkat, men i lika hög grad för att de helt enkelt inte fanns.

Nån gång var jag sen, och fick springa dit – ty sen ankomst var inget som Jenny Carlsson uppskattade.

Och på tal om springa, så skulle nog sista tredjedelen av ett triathlon-lopp vara den som knäckte mig. Om jag inte drunknat eller som följd av lungtäppa, cyklat ut i geografin och försvunnit under de två första delarna, så skulle jag brutit nu, ganska så säkert. Det fanns en tid då jag sprang fem kilometer tre gånger i veckan, men den tiden finns inte mer.

Så Lotta, jag är ledsen. Det blir inget för min del. Jag tröstar mig med att jag numera utan större problem går sträckan mellan badplatsen och landsvägen.

Dessutom kan jag gott tänka mig en kram till.

Bengtåke Carlson

0303 72 82 25

Relaterade artiklar
Fler artiklar