Lokaltidningen STO
Tisdag, 23 januari 2018

Vårt ständiga behov av att få hjälp

Jag sitter och ser ut över Svanesundet och funderar på livet och hur vi blivit alltmer hjälplösa. Osäkerheten breder ut sig: Gör jag rätt? Oro och obehag. Men det finns en lösning: Fråga en konsult! Allt går att fixa, det kostar, men är du pank så kan lån ordnas direkt via någon penningapp.

Hur banta, snabbt och smärtfritt? 5:2 programmet eller sallad och kruskakli? Bra nattsömn? Större bröst? Lärarna behöver hjälp av superlärare, vi behöver ”rutstädare” i hemmet, rotavdrag för att skrapa fönster, hjälp med sminkning och nagelvård, massage och yoga, matlagning och inköp och hur vara en bra förälder? Och vi har fått radiopsykologer och terapeuter på internet, läxhjälp och stylingexperter när vi säljer lägenhet och hus, jobbcoacher för att hitta arbete, mentorer för chefer, personlig tränare på gymmet. Och så vidare.

Och ni vet väl att ni kan personlighetstesta er innan ni väljer partner? Men det kanske behövs, jag menar, vem vill ha en gris med sig i säcken hem efter dansen? Och därför finns ”hjälparna”, konsulterna, coacherna. Sådana som jag alltså.

Jag minns när jag berättade för min far, att jag hade börjat arbeta som rekryteringskonsult Han såg på mig med skeptisk blick: Får du betalt för det? Varför gör dom det inte själva? Är det ett riktigt jobb det? Min far, en hederlig rörmokare, fnös.

Men vi kanske ska börja våga? Kanske börja ta egna beslut? Svårt? Lite otäckt kanske, men jag tror det kan vara utvecklande. Jag tror vi kan växa som vuxna om vi litar på att det vi lärt oss under uppväxten, i skolan, i livet och arbetslivet, är värt någonting. Min kompis Britney, en staffefröken, en hund med lite oklar stamtavla, är min ”konsult”. Hon bestämmer vad vi ska göra. Vi går samma vägar varje dag runt Halse Nabb (alltid ”medsols”) och vidare till den övergivna scoutstugan, som står i skogen nära Ängåsskolan, sorgligt övergiven tycks det mig. Men vem vill vara scout idag? Britney vill att allt ska vara som det alltid har varit och då gör vi så när vi undersöker alla märkliga ting vi hittar på Orust. Det blir samma väg, samma mattider, samma eftermiddagsvila. När vi inte arbetar alltså, dvs. jag försöker skriva en bok eller vi reser och föreläser på något företag. Då ligger hon och lyssnar uppmärksamt (nåja). Men som det gamla indianska ordspråket lyder: ”Bättre med en fyrbent konsult än en fyrkantig.”

Men, jag undrar, vem hjälper ”hjälparna”? Finns det folk därute som kan allting eller går dom till andra hjälpare i smyg? Går dom till varandra? Förmodligen. Och en dag ska Britney och jag gå hela vår promenad motsols. Vi kanske upptäcker något nytt! (Obs! Texten har en del ironiska inslag.)

Lars Einar Engström

Relaterade artiklar
Fler artiklar