Lokaltidningen STO
Måndag, 22 januari 2018

Ett surrande intresse

Ett oräkneligt antal honungsbin och en allergisk biodlare. Ann-Britt och Pelle Carlsson började med en kupa i trädgården och har nu 55 bisamhällen.

I hela trädgården hörs det mjuka surret av miljontals små vingar. Fokuserar man blicken ser man dem överallt: på blommorna, i luften och i träden. Överallt förutom vid svartvinbärssaften på bordet.

– En geting hade terroriserat fikabordet, men bina är inte intresserade av oss. De bryr sig bara om blommorna, säger Ann-Britt Carlsson. Tillsammans med maken Pelle skaffade hon det första bisamhället för över tio år sedan, när de fortfarande bodde i villan i Stenungsund.

– I början var vår granne lite skeptisk, men det är inga problem att ha bin i villaområden. När vi sedan skulle flytta därifrån blev hon tvärtom nervös och undrade hur det skulle gå för körsbärsträdet utan våra bin som kunde pollinera det! säger Pelle och skrattar.

För en bikupa blev snart två, tretton och tjugosex. Pelle slutade jobba för att syssla med bina på heltid och makarna flyttade till en stor gård utanför Ucklum. Förutom 55 bisamhällen har de nu plats för allt material som krävs. I ett rum som nästan liknar ett bageri står de stora slungorna, runda cylinderliknande maskiner som honungen behandlas i. Efter att honungen slungats så silas den och förvaras sedan i stora hinkar innan den tappas på burk.

– Jag är allergisk mot bin, så jag får vara lite försiktig när jag hanterar dem. Men vi har ju dräkt och de flyger inte på en om man inte irriterar dem, säger Pelle.

Utanför huset har de anlagt en äng, bara för binas skull. Där får en mängd blommor och högt gräs växa fritt och runt om svärmar det både bin och fjärilar i alla färger.

– De flesta åkrar idag är bara gräs som slås för hö. Men bina behöver blommor, och inte bara bin utan fjärilar och andra insekter också, säger Ann-Britt.

Ängen ska blomma från midsommar till september och hjälpa bina, som annars idag har det tufft med miljögifter, sjukdomar och ett förändrat landskap.

– Bin behövs för pollineringen. Utan bin, ingen mat!

Ann-Britt berättar att ett vanligt vildhallon behöver pollineras många gånger, ju fler pollineringstillfällen desto större hallon. Finns det bin i närheten så får man stora hallon, finns det inga så blir det små. Men trots att intresset för biodling har ökat på sistone är det inte bara positivt.

– Det är en ny, grön våg nu med intresset för bin. Men man måste lära sig från grunden, man kan inte läsa sig till allt på sociala medier. Bina behöver skötsel och omvårdnad, det är ju levande djur, säger Ann-Britt.

Istället rekommenderar de att man går en kurs och kontaktar sin lokala biodlarförening, där man ofta kan få en mentor som ger tips och stöd. Vill man hjälpa bin utan att ha egna kan man odla blommor i diket, eller lämna en liten remsa av åkern oklippt. För Pelle och Ann-Britt själva finns det inte på kartan att sluta, tvärt om så vill de gärna skaffa fler.

– Hur många bin har vi nu egentligen? Någon miljon eller

Alice Nordevik

0303-72 82 29

redaktionen@lokaltidningensto.se

Fakta: Varför ska vi rädda bina?

Bina hotas av sjukdomar, gifter och ett förändrat landskap. Inte bara tama honungsbin, utan även de vilda humlorna och solitära bina. Både antalet individer och antalet arter blir färre i hela världen.

Minskningen har redan börjat ge stora konsekvenser. Nästan en tredjedel av den mat vi människor äter pollineras av humlor och bin, ett ”jobb” som värderas till flera hundra miljarder kronor. Bristen på bin har till exempel gjort att man i Kina måste pollinera blommor och träd för hand. I USA får man transportera in bin i lastbilar för att sedan släppa ut dem på ställen där bin dött ut.

Källa: Naturskyddsföreningen

Relaterade artiklar
Fler artiklar