En reflektion i vintertid

Det är söndag tredjedag jul 2020. Det regnar, regnar rejält. En insjö håller på att bildas i lågpunkten på åkerlapparna ett stycke utanför fönstret. Fram på eftermiddagen gick regnet över till fastare form, det var inte flytande förrän det nådde marken.

Hemsjukvårdspersonalen påstod vid eftermiddagspasset, att om det hade varit kallare ute och nederbörden kommit som snö så hade de inte kunnat komma fram. Snön hade i så fall klätt vägar och vändplatser i ett kanske metertjockt lager. Vid hemtjänstens kvällsbesök var det än värre men som tur var så regnade det.

Detta med snö så här års borde man ju vara förberedd på. En sådan förberedelse är ju meningsfull. Det räcker inte med en snöskyffel. Det måste finnas någon med tillräckliga krafter för att hantera skyffeln också. Andra år har ju kommunen organiserat och bekostat snöskottning av vägen för pensionärer och även för andra som har haft en bit väg att ta sig till allmän väg.

Detta kommunala åtagande har pågått här i Stenungssunds kommun i många år och varit en rättvisefaktor i kommunfullmäktigediskussionen. På den tiden resonerade de folkvalda som så: ”Vi skottar ju vägar och vändplaner åt alla som bor i samhällsbildningar och bekostar dessutom belysning av vägbanor så de boende där inte behöver investera i ficklampor och batterier när de ska besöka varandra. Då kan vi väl åtminstone kompensera dem som bor utanför tätorten med snöskottningen. De betalar ju egentligen lika mycket i kommunalskatt, och vad fan får dom för pengarna”.

Men i somras kom ett brev från kommunen, att nu har kommunen inte råd med att betala snöskottningen längre. Detta gäller för alla som bor utanför den inre kretsen. Det handlar visserligen inte om någon större summa pengar som man sparar, men varje skattekrona måste användas på ett effektivt sätt och i första hand där de gör nytta.

Våra nuvarande förtroendevalda hade förmodligen, över en kopp kaffe, enats om en gränsdragning som kunde tillfredsställa de flesta: ”De vägar där kommunen inte bekostar gatubelysning, där ska de boende själva bekosta och organisera snöskottning.”

Den slant vi kommer att spara kommer väl till pass för drift och underhåll av de centralt placerade funktionerna med samhällsservice och idrottsanläggningar.

Dessa anläggningar har ju även glesbygdsområdenas kommuninvånare egentligen rättighet att ta sig till om de är intresserade och har möjlighet. Och möjlighet det borde de ha, åtminstone så länge det är barmark.

Några konsekvenser borde en så liten besparing inte åstadkomma. Socialkontoret har ju mycket pengar i sin budget. De kan vinterutrusta hemtjänstpersonalen så de kan ta sig ut till sina ”brukare”. Alternativt kan de sätta snöplogar på hemtjänstbilarna. Eller varför inte flytta in ”brukarna” till våra äldreboenden tills snön har smält.

Stig Larsson