Korna på ängen gör ingen skada

Svar på insändaren:

”Villfarelse att färre kor ger mindre utsläpp”

Jonathan Jeppssons bok ”Åtta steg mot avgrunden” säger oss att det redan är kört. Klimatflyktingarna ökar till en och en halv miljard år 2060. Detta kan vara barnens framtid. 

Av Börje Berntssons artikel framgår att han är expert på kolcykeln. Det är inte den expertisen vi betvivlar. Vi skrev redan att status quo, det ekologiskt neutrala nolläget, inte är målet. Vi måste in på minus. Vi tror dig, Börje, då du skriver att korna på ängen rentav är klimatpositiva. Men i andra sammanhang kan biff- och mjölkkor och annan tamboskap knappast vara ens klimatneutrala. Och de är numera mångdubbelt fler än de vilda djuren. 

Vi är väl eniga om att att de flesta mjölkkor idag hör till de högmjölkande genetiskt uppgraderade. För att ge 40 liter mjölk per dag får en ko ofta näringstillskott som till stor del importeras. Transporter, tillverkning, hantering, slakt och kötthantering i flera led fram till våra tallrikar medför en energiinsats som idag är långtifrån klimatneutral. Forskningen om rött kött höjer ett varningsfinger. Storskaligt uppfödda grisar och kycklingar lyder med få undantag under samma villkor.

I sammanhanget kan vi minnas fiskuppfödningens förbrukning av så kallad skräpfisk till foder. Skräpfisk är inget skräp i det ekologiska systemet. Läget i fiskevattnen vittnar om industrifiskets faror.

Att jordbruket i dagens form, med monokulturer stödda på konstgödning, gifter, mekanisering etcetera, skulle vara klimatneutralt kan väl endast dess olika ekonomiska intressenter tro. Vi har troligen samma visioner om kor som livnär sig på gräs och håller landskapet öppet och koldioxidpositivt. Men är det så det ser ut i den industrialiserade världen? 

Vi uppskattar Orusts många ekologiska jordbrukare och vill verkligen inte vara deras fiender utan deras medsträvare i en framtid som lämnat status quo och stadigt minskar koldioxidhalterna förbi klimatnollpunkten till den nivå där koldioxid återvinns. Även om många klimateffekter redan är oåterkalleliga är den strävan nödvändig för oss alla.

Monokulturerna i skogsbruket med mekaniserade kalhyggen, skogsgödsling, industriella processer m m är långtifrån ekologiska och klimatpositiva. De industriella ekonomiska och tekniska intressena har en stor läxa att lära för att kunna medverka till barnens framtid. Att byta olja mot ved och avfall är ingen lösning. Det är att byta ett utsläpp mot ett annat, som kan kompenseras först när effekten är oåterkallelig. Som sagt.

 I över trettio år har vi själva haft solfångare för varmvatten och i tjugo år havsenergi för uppvärmning. I 70-talets kamp mot den gröna revolutionen introducerade vi ekologiskt jordbruk i södra Indien – idag en rörelse. Kan vi alla nöja oss med kött några gånger i månaden, odla bär och grönsaker efter möjlighet och gynna det lokala jordbruket? Inte ska barn sakna protein, från växter och emellanåt från djur som sluppit djurfabrikernas helvete. Låt oss föra debatten vidare efter förmåga för att nå fram till någorlunda samstämmighet och samverkan. Men då krävs också att slippa mötas av ”att man inte förstått vad det handlar om”.

Vi får inte glömma bilarna.  Och tänk igenom militärens resurskrävande beväpning och dess miljöförstörande praktik, där själva målet är att förstöra under illusionen att skydda. Varför inte satsa på förbrödring mellan folken?  Ute och hemma…

Erni och Ola Friholt