Insändarskribenten Erica anser det vara ett hån att nyanställda undersköterskor på sommarvikariat kan få högre lön än de som jobbat i yrket under lång tid. Arkivfoto

Unga vikarier får högre lön än erfarna undersköterskor

Unga outbildade vikarier erbjuds högre lön än fast personal med 10-20 års erfarenhet i branschen, det här kära kommunpolitiker – är ett brev till er.

Såhär innan sommaren verkar man plötsligt tänka att vem som helst klarar av att jobba som undersköterska – bara du har fyllt 18 år så verkar det inte finnas speciellt många andra krav. Många av de vikarier som kommer är ungdomar som nyss tagit studenten. Detta innebär att vi många gånger är deras första kontakt med arbetslivet. En ung människa i dag, som i många fall varken har varit ute i arbetslivet eller tagit eget ansvar – ska nu på tre dagar läras upp till att ha ansvar för andra människors liv. Om vi sätter det i relation till att man inom många andra yrken ombeds genomgå en tre veckor lång utbildning innan man får lov att svara i telefon på en kundtjänstmottagning, så kan jag inte låta bli att undra hur ni värderar våra äldre?

Som ordinarie personal inom vården förväntas vi introducera dessa nya sommarvikarier och på tre arbetspass lära upp dem till att klara av det yrke som vi utför med allt vad det innebär. På tre dagar ska dessa vikarier lära känna vårdtagare, kollegor, rutiner, lokaler, larmsystem och lära sig tillräckligt om sjukdomar, medicinhantering, psykisk ohälsa, bemötande, omsorg, dokumentation och allt annat som ingår i vår yrkesroll.

Det säger sig självt – denna uppgift är fullkomligt omöjlig att genomföra inom tidsramen. Detta innebär att på dag 4 när vikarien alltså är i tjänst och räknas som en fullvärdig personal med allt ansvar som det innebär – så står ordinarie personal fortfarande och handleder någon som i praktiken fortfarande inte ens hittar i lokalerna eller vet vem som är vem utav vårdtagarna vars vardag vi ska förbättra. Känns det rimligt för er?

Faktum är att man får räkna med flera månader innan vikarier överlag är på en tillräckligt hög nivå kunskapsmässigt, för att man som ordinarie personal ska kunna slappna av och känna att man delar ansvaret någorlunda jämt när det uppstår en akut situation.

Under sommarens semestertider försvinner hälften av den ordinarie personalstyrkan – och om vi har tur så ersätts dessa försvunna kroppar med samma antal vikarier. I praktiken innebär detta att den ordinarie personal som är på plats jobbar med dubbelt ansvar under hela sommaren. Jag vet att det på pappret heter att ansvaret (och arbetsuppgifterna) delas lika – men här verkar de högre instanserna helt tappa verklighetsuppfattningen. I praktiken är det alltid ordinarie personal som står med ansvaret när någonting inträffar (eller för all del, avvärjer katastrofer så att saker inte inträffar), för vem skulle vilja lägga det orimliga ansvaret på en ung, oerfaren vikarie?

Trots att man inte har några speciella krav på erfarenhet och att man i praktiken tar in vem som helst som är villig att jobba, så har man svårt att få folk att jobba hela semesterperioder. Lösningen på detta har alltså blivit att man väljer att erbjuda dessa (ofta unga, helt oerfarna) vikarier en lön på 25 000 kr i månaden om man skriver anställningsavtal på 8 sammanhängande veckor. Det låter kanske inte så mycket men med tanke på vad medellönen för en utbildad undersköterska med flera års erfarenhet ligger på i dag, och det faktum att de allra flesta har en lön som är betydligt lägre… Så känns hela situationen som ett hån.

Eftersom vi jobbar med människor och vårt agerande får direkta konsekvenser för andra individers liv och livskvalitet sätter vi en ära i att snarast möjligt lära våra vikarier allt vi kan. I gengäld för detta får vi.. Vadå? Detta beslut om vikarier och deras lön kastat i ansiktet på oss över en fika, lite sådär i förbifarten de sista minuterna på sista APT-mötet innan sommaren. Beslutet är redan fattat, vikariernas papper redan påskrivna. För oss som ska lära ut allt vi kan trots att vi har lägre lön, mer ansvar, högre stress, nekade semestrar, sämre scheman, så känns det som ett hån.Trots att vi blir inbeordrade på vår semester för att täcka för sjukluckor, lever med en ständig stress och frågar oss om det kommer att finnas någon kollega att jobba med det här arbetspasset eller om vi måste jobba ensamna? Trots allt detta, så har ni mage att undra varför vi går in i väggen, säger upp oss och inte längre vill jobba inom vården. Kommunen tycks stå som frågetecken varje år i maj och undra varför det är så svårt att få tag på någon som vill jobba över sommaren inom vården – men ytterst få verkar se sambandet mellan hur vi behandlas och hur svårt det är att rekrytera och behålla personal. Beslutsfattande chefer och politiker i kommunen – hur tänker ni nu?

Förväntas vi sitta tysta och dessutom vara tacksamma för att ni har ”löst” sommarens problem på bekostnad av oss ordinarie personal och vår hälsa? Jag frågar mig som så många gånger förr vem som ska ta över när vi inte orkar mer? Jag och många med mig är ytterst besvikna, för att inte tala om förbannade, över ert sätt att försöka lösa problemet. Vi är många som har kommit med kreativa förslag till lösningar men dessa tycks inte rymmas inom varken intresseområde eller budget så min fråga är nu: Hur har ni tänkt att lösa problemet? Och nej, kom inte dragandes med att den enda tänkbara lösningen skulle bli att neka våra semestrar – det gör ni redan resten av året.

Erica

Undersköterska

Relaterade artiklar
Fler artiklar