Arkivfoto

Betalkort och bakelit

Krönika

Jag tänker denna vecka ta upp ett par saker jag upplevt den senaste tiden. Det är kanske egentligen inte så mycket att tala om, men eftersom jag är säker på att ni inte kommer att hitta det nån annanstans, så får ni läsa det här.

Den ena saken hände sig när jag lyssnade till ett samtal mellan två ganska unga personer. Vuxna, men unga, och de talade om mobiltelefoner.

Det är inte särskilt mycket jag begriper om just mobiltelefoner, men jag satt så nära att det inte gärna gick att undvika höra vad de sa.

Plötsligt säger den ene ungefär så här:

– När man var barn, då hade man ju betalkort.

Jag har visserligen en livlig fantasi, men jag tror att jag kan säga ganska säkert att om någon när jag var barn, använt sig av ordet betalkort, så hade jag inte vetat vad de menade.

En mobil telefon, mina vänner, när jag var barn, det var en bakelitsak som man flyttade från en byrå till en annan. Det vill säga det gjorde man ju inte, ty sladden var fast i väggen. Det var en bra stund senare vi fick uttag vi själva kunde lossa. Då kunde man då och då höra hur folk skröt om hur många telefonjack de hade.

Tänka sig, man kunde flytta telefonen från ett rum till ett annat. Eller så hade man en telefon i varje jack – om de då ringde och Evert svarade, men det visade sig att den uppringande ville tala med Lisbeth – ja, då ropade Evert till Lisbeth att det var till henne. Då lyfte hon en annan lur, och ropade ”jag tar det”,medan Evert lade på sedan han först ropat ”jag lägger på”. Allt var mycket utstuderat.

Och ville man nå sin faster i Västervik – nånstans ska ju fastrarna finnas – så ringde man rikssamtal. Då slog man först ett riktnummer, sedan var det ny signal och först därefter var det dags för fasters nummer.

Var det väldigt bråttom att få tala med henne, så beställde man il-samtal. Det var dyrt, men å andra sidan kunde man komma före alla andra som ringde. Det var flott på nåt sätt, tycker jag.

Under min uppväxt hade vi ingen telefon över huvud taget. Om nån ville nå oss, så ringde de till mormor och morfar som sedan såg till att någon gick hem till oss och bad oss komma till telefonen.

Ty så var det – alla hade inte telefon. En gång intervjuade jag en gammal man som berättade om hur det var när första telefonen kom till Åstol. Jag vill minnas att den fanns i hamnen.

Jag har funderat på hur dagens ungdom hade reagerat på en sådan sak. De hade förstås stått i kö till denna enda telefon större delen av sin lediga tid.

När de väl fick ringa så fick de inte tag på den de sökte – av den enkla anledningen att han eller hon för det första inte hade telefon, och för det andra stod i samma kö. Att de kunde lämnat kön för att i stället tala öga mot öga var ingenting som slog dem.

Men betalkort hade inte den som var ung strax efter det att de slutat konversera med runstenar.

Det andra jag skulle berätta får jag ta senare – eller så kan ni alltid ringa.

Bengtåke Carlson

Relaterade artiklar
Fler artiklar