”Föddes ur nöd och förtvivlan”

Allt började med en känsla av att inte stå ut i den här världen. Det ledde till att Maria ”Vildhjärta” Westerberg skapade sig ett liv av lek och utforskande i skogen. På tisdagen kommer hon till Tjörn, beväpnad med pinnar och livsvisdom.

Maria Westerberg kallar sig själv ”pinnpoet, krönikör och författare” och gör bland annat konst av pinnar hon hittar i skogen. På tisdagen kommer hon till Gamla Polishuset i Skärhamn för en föreläsning.

Vad ska du prata om?

– Om hur jag hanterar världen och mig själv i den, om mitt pinnplockande lekliv i skogen. För att göra det har jag med mig ett antal av de pinnfigurer jag skapat, och min man följer med och spelar musik.

Hur föddes din fascination för pinnar?

– Den föddes ur nöd och förtvivlan. Jag var en ung flicka som älskade naturen och aldrig kunde vänja mig vid våldet och hårdheten i den här världen. När jag blev deprimerad fick jag rekommendationen att gå ut i skogen, vilket passade mig bra eftersom det alltid varit min plats för trygghet, glädje och lugn. En dag satt jag där och grät, funderade på hur man skulle kunna härda sig för att stå ut. Då tyckte jag att jag såg en fågel i en trädrot, som tittade på mig.

Vad tänkte du då?

– Första reaktionen var att nu har det slagit slint på allvar. När man försöker bekämpa galenskap är den väldigt jobbig, men när man släpper taget slutar det vara jobbigt. Jag tog hem roten och gjorde en figur av den. Sedan hade jag sådan otrolig tur att människor omkring mig tyckte om figurerna jag gjorde och ville ha dem.

Har du några tips till andra som vill leva ett friare liv nära naturen?

– Nej, egentligen inte. Det är av nöd och desperation man får till en förändring. Men jag hoppas att de som kommer och lyssnar på mig ska orka dra på smilbanden i en ganska tuff och mörk värld. Att de ska känna att vi inte är så ofullkomliga som vi hela tiden matas med. Man behöver inte skaffa fler saker, utbilda sig mer, inte utveckla någon slags potential. Man behöver inte ”finna sig själv”. Det bästa med skogen är att man kan gå ut i den och slippa sig själv.

Lotta Hohner