Arkivfoto

När korsvägen var korsväg

Vem minns inte sin barndoms korsväg? Där vi var, där vi stannade, där vi pratade – där mycket helt enkelt utgick från.

Man måste ha kommit upp i åren en del för att förstå vad det är för sorts korsväg jag talar om. Det finns självklart även i dag korsvägar – platser där du kan vika av in på en väg som går i en annan riktning är den du kommer från.

Korsvägen kan till och med finnas med som en mera abstrakt symbol. En man eller kvinna kan säga att han eller hon hade kommit fram till en korsväg i livet – en punkt där det gällde att byta riktning, från nåt dåligt till nåt bättre.

Det är inte den sorten jag talar om. Min korsväg är väldigt konkret och var i min barndom en plats dit alla i trakten nån gång kom – mer eller mindre ofta, men ingen uteblev nånsin helt.

Det var i korsvägen man steg på eller av bussen. När man skulle till posten kanske … eller banken … eller pastorsexpeditionen. Eller kom därifrån.

Min korsväg var på den tiden en plats där man kunde stiga på bussen som tog en till Kyrkesund eller kanske rent av till Björholmen.

Jag gissar att den inte alltid passerade Kållekärr – klev man på åt andra hållet kunde man sedan stiga av i Stockevik.

Det var kanske den sträckan den gick – mellan Kyrkesund och Stockevik. Jag vet inte om den sträckan fanns, men nämner den som lite av en symbol för bussens betydelse. Att det fanns en sträckning som slutade i Höviksnäs – det vet alla vi som var med.

Och alltid stannade den i korsvägen.

Var det vardag, stannade den kanske för att släppa av eller på skolbarn – jag var ett av dem. Vi åkte från och till med en buss av äldre modell med registreringsnumret O 123. När jag senare åkte till gymnasiet var bussen något helt annat.

Men inte korsvägen. Mycket var annorlunda, men korsvägen var kvar.

Fast förstås ändå inte som förr. Inte som när det på sommarhelgkvällarna samlades en hop människor där, i korsvägen. Inte för att de skulle ta bussen, inte för att de hade något speciellt ärende – utan bara för att de skulle prata en stund.

Vad det pratades om, det vet jag inte. Ty jag var för ung för att vara med. Tidsregler skulle följas och jag fick följa samtalat genom ett öppet fönster. Jag var för långt borta för att höra vad de sa, men tillräckligt nära för att se att de stod där. En samling på kanske sex-sju personer som rörde sig sakta inbördes och rörde armarna i ett samtal som aldrig förföll till gräl, utan alltid höll sig inom de ramar som passade sig i en korsväg på landet en sommarkväll.

Det hände att en eller ett par plötsligt lämnade samlingen för att ta sig hemåt – jag gissar att det inte föregicks av några större ceremonier, ty så gör man inte på Tjörn.

Någon sa väl ”Jaja, så är det…nej jag får wöl…”. Så gick han. Kom det nån ny, hälsades han med en kort nickning, men inte mer.

När jag blev tillräckligt gammal för att få stanna ute längre, hade samlingarna upphört. De överlevde inte Hylands Hörna. De överlevde inte TV- kannorna och inte Sportspegeln med Bengt Bedrup.

Idag är korsvägen så förändrad, att de som kallar den korsväg inte gärna kan ha sett hur en riktig sådan ska se ut.

Bengtåke Carlson

bengtake.carlson@lokaltidningensto.se

Relaterade artiklar
Fler artiklar