”Vi kunde ta tusen tunnor i båten”

Nästa vecka kommer utställningen Islandsfisket till biblioteket i Skärhamn. En av dem som var med på det fisket i sin ungdom är Karl Ivar Ivarsson från Rönnäng.

Det så kallade Islandsfisket pågick från 1920-talet till 1960-talet, då fiskare från Bohuslän låg vid Island och fiskade sill på somrarna. Karl Ivar Ivarsson, född på Flatholmen, var med på drivgarnsfiske utanför Island sommaren 1953.

– Mina bröder köpte Ingo, som de hade som fraktbåt. Men på somrarna var det dött på fraktfarten så då ville de fiska på Island för att göra några kronor.

Blev sjösjuk

1952 när Karl Ivar var femton år gammal var det meningen att han skulle gå med Islandsfiske första gången.

– Men så var jag och min äldsta bror Holger ute och dörjde makrill, och jag fick så ont av sjön (blev sjösjuk). Så då sade Holger att det blir inget Islandsfiske för dig i år.

Men nästa sommar var det dags. Det började med proviantering inför över två månader på sjön med en nio mans besättning.

– Det fans ju ingen kyl på båten, så vi fick salta kött och lägga i tunnor, en tunna med fläskkött och en med oxkött. Ägg lade vi i tidningspapper och hade i två stycken halvtunnor. Vi hade kok-korv, potatis, torrmjölk och skeppsskorpor. Jag och min kusin var kock varannan vecka.

Riktig gasspis med ugn

Kockjobbet innebar att man var med och fiskade som alla andra, men gick ifrån när det var dags att laga mat.

– Det gick bra att koka på Ingo. Det fanns riktig gasspis med ugn, och en rostfri diskbänk. Det var ett större kök än det brukade vara på fiskebåtar.

Fastän man låg ute i två månader var det ovanligt att gå i land på Island, men det gjorde besättningen på Ingo en gång då det var dåligt väder.

– Det skulle bli så dåligt väder så vi gick i land i Seydisfjördur på östra sidan av Island i fem dagar. Det var fint. Full sommar och vindstilla inne i fjorden. Jag var inne på ett kafé och drack coca-cola. Den hade inte kommit till Sverige då. Den var förbjuden, men kom precis efteråt.

Dåligt väder

Väl ute igen fortsatte fisket. Till en början hade det gått lite knackigt, men det blev bättre i slutet.

– I början av september spådde de så hemskt dåligt väder. Men då fick vi bra med sill. Många båtar gick i land, men vi låg kvar och fiskade. Det tog ett par dagar innan vinden kom, men jösses vad det blåste. Vi låg still i fyra dygn och drev. Sjöarna var som berg. Men efter den stormen fick vi 100 tunnor sill på en dag.

Sammanlagt blev det 1020 tunnor sill den här sommaren utanför Island. Det resulterade i 3900 kronor per man.

– Jag var 16 år och hade hel lott, jag tjänade lika mycket som de andra, så för mig var det bra förtjänst. Man gjorde ju inte slut på några pengar heller.

Kuttrar från Orust

På 1950-talet var det fortfarande många båtar ute på Islandsfiske från Bohuslän. Som Karl Ivar Ivarsson minns det var det flest från fiskelägena på Orust, där man i regel hade gamla engelska kuttrar att fiska med.

– När vi kom med våra större fraktbåtar sade Orustborna: ”Nu kommer Tjörnborna med sina skowar”.

Med skowar (skogar) syftade de på att de större båtarna hade tre stora master.

– Men fraktbåtarna var lagom stora att fiska med. Vi kunde ta tusen tunnor i båten. Kuttrarna kanske bara kunde ta 600, och vi hade ju samma utgifter.

Såldes till Mollösund

Det blev bara en sommar med Islandsfiske för Karl Ivar Ivarsson. Hans bröder sålde vidare Ingo till Mollösund, där den fortsatte att gå på Islandsfiske in på 1960-talet innan det helt upphörde.

Tyckte du om fisket?

– Ja. Visst låg man ute i två månader, men det var inget konstigt då. De som var ute med fraktbåtar gick på våren och kom hem till jul. Jag tyckte det var bra. Det var inte särskilt hårt fiske. Om det var hårt så var det för att man fick mycket, och då visste man att man kom snabbare hem.

Kristian Johansson

Relaterade artiklar
Fler artiklar