Om sill – och en sten

Jag ska kasta en massa glasburkar.

De står nu i en hopknuten bärkasse i hallen och väntar på mig. Jag tror att en av de viktigaste orsakerna till att vi samlar på oss långt fler plastkassar än vad vi egentligen behöver, är att de är så förtvivlat bra som soppåsar. Om det gick att på något sätt konstruera dem så att de var bra att bära hem varor i, men värdelösa som soppåsar, så skulle användandet, och därmed slöseriet, antagligen minska avsevärt.

Under alla omständigheter får denna kasse, full med glasburkar, mig att tänka på en sten. En stor sten som låg – och fortfarande ligger – en bit upp utefter det berg som finns intill mitt barndomshem.

Många gånger under min uppväxt frågade jag mig om det kunde tänkas finnas en risk att den plötsligt skulle börja röra på sig. Sätta fart nedför berget, slå sönder päronträdet och fortsätta fram och demolera husets ena hörn. Och vad som skulle hända om jag just då var på väg ut – så snabb var jag ju inte.

Nåja, det hände aldrig och stenen ligger där fortfarande. Vilket betyder att alla de burkar som ligger bakom den också sannolikt är kvar.

Jag minns inte att jag eller nån annan nånsin var uppe och lade burkar där, men jag minns tydligt alla de glas-och metallburkar där ligger. Rostiga metallburkar, men glas som ser tämligen orörda ut.

Det är inte så underligt. Jag läste nånstans – högst sannolikt på facebook – att det tar en miljon år innan glas som läggs i naturen har försvunnet. Visserligen har glaset legat där i kanske sjuttiofem år eller mer, men det är långt till en miljon.

Men jag tänkte på att detta var den tidens källsortering. Vi hade under hundratals år eldat med allt papper som blev över, gått till djuren med den mat som inte gick åt i hushållet, använt glasburkar gång efter gång.

Ty sill köpte vi sällan i butik. Jo förstås, Briggens sardiner som jag fortfarande kan sakna. Synd, synd att de försvann ty inga idag kommer i närheten.

Sill köpte vi – hel sill, ofta i tidningspapper. Hemma fileades den och vattnades ur – sedan lades den in.

Det var inga underliga inläggningar – ingen av dem skulle blivit Årets Sill, det är jag övertygad om, men godare sill låter sig icke göras. Och då älskar jag ändå många av de sorter som passerar ut från fabriken i Stansvik.

Fast med en begränsning.  Bo Bertelsen har naturligtvis rätt – det ska vara klar lag.

Sillen hemma lades in i burkar som används tidigare. Jag vet inte vart återvunnet glas tar vägen, men jag hoppas att det blir burkar igen.

Det faktum att de vill att vi skiljer på färgat och ofärgat glas tyder väl i alla fall på det. Och bakom stenen rinner tiden sakta.

Bengtåke Carlson

Relaterade artiklar
Fler artiklar