”Det går att ta sig ur det”

För bara tre år sedan mådde Mattias Arlebrand så dåligt att han försökte ta sitt liv. Helt isolerad i sin lägenhet satt han och spelade datorspel dygnet runt.

– Jag kände mig så värdelös, som att jag inte var behövd eller omtyckt av någon.

Han har mått dåligt i stort sett så länge han kan minnas. Uppväxten var tuff och strulig. Första gången han försökte ta livet av sig var han bara 15 år. Han diagnosticerades med autism och adhd och bodde i tonåren först på jourhem och sedan i fosterfamilj i Stora Höga.

– De var jättefina, de har verkligen gjort allt de kunnat för mig. Det är tack vare dem som jag lever idag.

När han blev vuxen hamnade han så småningom i en egen lägenhet på Hasselbacken med boendestöd ett par gånger i veckan. I övrigt träffade han ingen alls. Spelade datorspel dygnet runt, åt bara skräpmat, slutade duscha. Känslan av att vara ensam och värdelös blev till slut helt överväldigande. En augustikväll för tre år sedan bestämde han sig för att ta livet av sig.

– Jag fick nog och åkte och ställde mig på Tjörnbron. Men just när jag stod där ringde min fostermamma och frågade vad jag gjorde. Det var så konstigt, det var mitt i natten och hon brukade aldrig ringa då.

Det samtalet räddade honom den kvällen och han gick hem. Kort därefter följde han med sin biologiska mamma till ett möte i en kristen församling, egentligen med syftet att håna hela spektaklet eftersom han hatade religion.

– Men när jag kom dit kände jag mig accepterad för den jag var. Jag kände att jag hade ett värde. Efter det började jag kämpa.

En viktig del i den kampen var att träna. I mobilen har han en app med statistik över tränade pass på gymmet som han stolt visar upp.

– I början körde jag tre pass i veckan, nu blir det ofta 3-4 om dagen. Jag går upp tidigt och kör ett pass före jobbet, sedan kör jag ett efter jobbet och ett på kvällen. Alla i kassan på gymmet känner mig väl, säger han med ett leende.

Folk känner igen honom även på andra ställen. Idag är han social och vågar ta kontakt med människor, och har flera vänner.

– Man behöver känna att någon bryr sig om en, alla behöver det. Om jag ser någon nu på bussen eller så som verkar må dåligt så försöker jag alltid ta kontakt. Ett enkelt hej eller en fråga kan betyda så mycket i den situationen.

När han mådde som sämst var han inte mottaglig för den hjälp som gick att få från samhällets sida. Istället tror han att han skulle ha behövt få kontakt med någon i samma situation som tagit sig ur det.

– Jag ville inte lyssna på någon från soc, när de rabblade något de läst i en jävla bok. Hade det kommit en kille eller tjej med min erfarenhet hade jag nog kunnat ta till mig det. Men det är väl svårt, för det är inte många som oss i den sektorn eftersom de flesta känner sig så svikna av just dem som skulle hjälpa en.

Nu vill han vara den personen han själv skulle ha behövt och hjälpa andra. Drömmen är att föreläsa om psykisk ohälsa kombinerat med att jobba som personlig tränare.

– Det går att ta sig ur det. Man måste kämpa stenhårt och se till att ändra hur man tänker. Jag var ensam i 30 år och hade ingen jag kunde kalla en vän. Helt nerkörd i botten. Men idag har jag ett helt annat liv och mår jättebra. Jag är inte ens orolig för att hamna därnere igen.

Lotta Hohner

lotta.hohner@lokaltidningensto.se