Arkivfoto

En ändlös skattkista av förmågor

KRÖNIKA

Rensade garderoben och hittade den glansiga jackan med vingarna. Som en av sönerna och jag skapade när han var sådär sex år och övertygad om att det gick att flyga om man bara sydde de rätta vingarna. Den sprudlande entusiasmen som flödade när han gjorde ritningar och förklarade hur det skulle gå till. Jag hade inte hjärta att dämpa, att det nog inte skulle fungera, samtidigt som jag kände mig skurkaktig, som att säga att tomten finns. Försökte halvhjärtat, nästan viskande, tala om att det kanske inte skulle gå, att man som människa har svårt att lyfta och att pröva från ett tak var inte att tänka på.

Han bara log och sa vi försöker och jag höll med. Så vi sydde vingar av nån slags vaxduk, gjorde anordningar för när de var infällda och utfällda och hade otroligt roligt, jag rycktes med och trodde i de stunderna till och med att det skulle gå. Det blev prat om vindar, tyngdlagen, gravitation, fåglars lätthet, vingkonstruktioner och bästa tidpunkten för första testet. Så en blåsig dag var det dags. Vi snörde på honom jackan andäktigt. Men trots hårda vindar lyfte han ju såklart inte. Men det  underligt nog verkade han knappt besviken, utan mer jaha, det var det. Jag stirrade häpet, tänkte nu kommer han bryta ihop, men nej han konstaterade bara att det nog inte gick att flyga med såna vingar och projektet föll i glömska, men jackan sparade jag och den påminner om glädjen i det där görandet sida vid sida.

Och barn slutar aldrig att förvåna, förtrolla och fylla en med beundran. För många år sedan drev jag  fotoprojekt med förskolebarn i åldrarna tre till fem år, där de fick fotografera fritt med lånade mobilkameror. Utan pampiga vyer, någon särskilt händelse eller magiskt ljus blev det fantastiska bilder som skildrade vardagen på skolgården. De såg det där vi vuxna inte längre ser, skapade bilder som inte formats av förväntningar vad som utgör en bra bild. Sånt som folk går på fotohögskola i år för att komma tillbaks till. Det där fria, ramlösa seendet, utanför boxen som ännu inte blivit till.

Varje barn är en ändlös skattkista av förmågor, funderingar och känsloliv. Med gränslös fantasi och fantastiska lösningar på alltifrån hur man kan sy vingar, blanda färger eller lösa världsfreden. Driven av en obändig nyfikenhet och lust att lära. Sånt som inte får gå förlorat till teoretisk kunskap, facit och likriktning. Som är oersättligt, unik och inte mätbar. Slås av det där när jag vandrar över skolgården, ömheten för allt de besitter och hoppet om att det aldrig får gå förlorat.

Anna Berglund

Hiss

Sir Ken Robinson, utbildare och kreativitetsexpert, som far världen runt och förfäktar barnets kreativitet och vikten av att skapa en skola som främjar den. 

Diss

Att teoretisk kunskap ofta värderas högre än praktisk.

Relaterade artiklar
Fler artiklar