Han ska utvisas från Henån till Afghanistan

Han flydde som 14-åring och kom till Sverige 2015. Nu efter fem år i Sverige ska han skickas tillbaka till ett land där han inte längre känner någon.

Madhi Ismapalo är inte särskilt olik andra ungdomar på Orust. Han pratar svenska, han gillar att spela fotboll både i verkligheten med kompisar och på playstationet i sitt rum. Han bor i ett hus på landsbygden, tillsammans med två yngre bröder och mamma. Han har en praktikplats vid Ivars färg och måleri, där han också vill arbeta i framtiden.

Om två veckor fyller Madhi 18 år, men till skillnad från andra ungdomar som ser fram emot sin 18-årsdag med dess ingång till vuxenlivet, så är han istället orolig över sitt födelsedatum. Dagen han fyller 18 klassas han inte längre som ett barn och hans utvisningsbeslut från 2016 kan då verkställas betydligt enklare av migrationsverket.

En annan värld

500 mil från fågelkvittret och lugnet i Henån ligger den instabila provinsen Ghazni i Afghanistan. Där växte Madhi Ismapalo upp i en by bestående av tre hus och en moské. Hans föräldrar odlade arrenderad mark och hela familjen bodde och sov i ett rum, tätt tillsammans under landets kalla vintrar.

– Vi duschade bara en gång i veckan och det var när vi duschade som vi fick rena kläder. Runt om oss var ett talibanområde, på natten hörde man ofta skott och de rörde sig i bergen med motorcyklar och bilar, berättar Madhi där vi sitter i köket i Henån och pratar om hans liv.

Flykten från Afghanistan

Madhi berättar hans flykt initierades av pappans drogmissbruk. När indrivare hotade att ta något av barnen som avbetalning av en drogskuld så flydde Madhi och hans två bröder från byn. Föräldrarna valde att stanna kvar och enligt Madhi blev pappan mördad och mamman kidnappad en vecka senare.

Svenska myndigheter har i efterhand konstaterat att de inte litar på berättelsen. I Migrationsdomstolens avslag på Madhis asylansökan från 2016 står exempelvis:

”… Det är underligt att att hans föräldrar stannade kvar i hemmet om de skulle blivit utsatta för de hot Madhi Ismapalo gör gällande. ”

Madhi menar att huset och skörden var familjens enda tillgångar och inget de bara kunde lämna bakom sig.

– De hade odling kvar och skulle sedan komma till oss, säger han.

Så blev det inte. När föräldrarna var borta flydde Madhi och hans bror Ali vidare till släktingar i Iran. Där arbetade de på en textilfabrik i en förort till Teheran i ett och ett halvt år. Pengarna de tjänade tog släktingarna de bodde hos och betalade till smugglare som lovade att ta de två afghanska bröderna till ett bättre liv i Europa.

Ensam kvar

– Vi såg många döda kroppar när vi gick över bergen mellan Iran och Turkiet, säger Madhi.

Flykten fortsatte under nätterna, till fots och med hjälp av olika fordon. Det var en stor grupp människor som flydde tillsammans och precis innan de nådde Turkiets kust för att via båt ta sig till Grekland, separerades Madhi och hans bror av smugglarna och sattes i två olika minibussar.

– Jag sa till smugglarna att det är min bror, vi måste åka tillsammans, men de lyssnade inte. Han sa att vi skulle hitta varandra igen, men att vi nu måste dela på oss. De sa att de behövde de unga att sitta längst fram i bussarna så att inte polisen stoppar oss, säger Madhi.

Minibussarna körde från varandra i natten. Vid stranden där Madhi släpptes av var det fullt med flyktingar, men han såg inte skymten av sin lillebror. Hans förhoppning var att Ali kommit på en tidigare båt och att de skulle ses igen på det grekiska fastlandet. Förhoppningen krossades när en grekisk polisbåt stoppade gummibåten Madhi färdades med och förde samtliga passagerare, cirka 50 stycken flyktingar, till ett förvar på en grekisk ö.

Till Orust

Tre dagar senare släpptes han och fick åka med båt till Aten, hans bror gick inte att finna. Resan därifrån till Sverige återger Madhi snabbt.

– Jag tänkte inte mycket under resan, jag lever idag och kanske imorgon, ända tills jag kom till Sverige. Det kändes konstigt att alla vara annorlunda, men sedan blev det normalt och jag började tänka på framtiden.

Madhi kom till ett boende i Svanesund i juni 2015, och det var en hård landning. Psykiska besvär över allt han fått uppleva blev hans vardag och den byråkratiska myndighetsprocessen har knappast underlättat för hans mentala hälsa. Anna Larbring, började jobba på Madhis boende några veckor efter att han anlänt och hon blev ett stort stöd för honom. När hon sedan slutade och hon och hennes dåvarande man beslutade sig för öppna familjehem tyckte de att Madhi skulle bli en bra matchning.

– Jag hade två söner som liknande Madhi, han gillade fotboll. Jag kände att han skulle fungera bra hos oss, säger Anna Larbring, som också sitter med vid köksbordet och lyssnar på Madhi.

– Först var det lite konstigt, men sedan blev allting normalt. Allting blev bara bättre och bättre, fortsätter Madhi.

Ett sista hopp

Tyvärr tickar tiden till 18-årsdagen och utvisningen allt närmare för honom. Madhis sätter nu sitt hopp till ett arbetserbjudande han fått av ett företag i kommunen, vilket kan ge honom arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Den ansökningen måste dock göras från Afghanistan, ett land han inte längre har någon relation till. Madhi själv kan inte förstå varför han inte bara kan stanna.

– Jag älskar att bada och simma. På påskdagen badade jag i havet vid Henån, en gång bara, det var kallt och sedan grillade vi kyckling vid båtplatsen, säger Madhi som vill tänka på något annat en stund.

Gunnar Fägerlind

0303-72 82 23

gunnar.fagerlind@lokaltidningensto.se

Madhis Ismapalos tid i Sverige

2015, juli – Madhi anländer till Sverige, 14 år gammal

2015, juni – Madhi anländer till flyktingboendet i Svanesund

2015, november – asylutredning inleds

2016, februari – Begäran om asyl avslås av migrationsverket

2016, juni – Madhi flyttar in i familjehemmet hos Anna Larbring i Henån

2017, december – Madhi ansöker om verkställighetshinder eftersom det enligt honom inte finns något ordnat mottagande för honom i Afghanistan, vilket är krav för utvisning. Ansökningen avslås i flera instanser.

2019, maj – 18-årsdagen (ordnat boende krävs inte längre för att Madhi ska kunna utvisas)