Min mormor – och ett himlafenomen

KRÖNIKA Min mormor var en alldeles sjusärdeles människa. Det har jag alltid tyckt och tyckte redan som liten – så fanns det – bara för att ta ett enda exempel – ingen som stekte sådana köttbullar som hon.

De blev runda på ett alldeles speciellt sätt och ytan var sådan att en kemist borde ha låtit undersöka den. Det är långt ifrån omöjligt att vetenskapsmannen i fråga hade hittat nåt fram till dess samband mellan yta och innehåll.

Fast om denne vetenskapsman frågat mormor om hur hon egentligen gör, hade svaret säkert blivit detsamma som vi alla hade fått. Ty vi hade alla frågat.

– Jag steker dom länge och väl, svarade hon. Och det var inte bara ett uttryck, använt sådär hur som helst – icke alls. Bullarna skulle ligga i länge, de skulle rulla runt lite vänligt och det skulle självklart vara en järnpanna. En stor panna skulle det vara, så att det blev många, ty det var långt ifrån säkert att alla bullar hann till middagsbordet.

Om denna panna sedan kombinerades med en vedeldad järnspis, så gjorde det inte saken sämre.

Inget gav sån värme som den. Det vet alla som kommit in i ett uppvärmt bonn-kök. Det må vara bergvärme eller jordvärme, fjärrvärme eller näravärme. Inget blir nånsin som mormorvärmen där i köket där hon stod och stekte. Länge och väl.

Det kan i detta sammanhang sägas att hon självklart var noga med löken. Inget lökpulver eller dylikt påhitt. Hackad lök i riklig mängd. Den som hade föreslagit köttbullar utan lök, hade sannolikt blivit utvisad från det skönt ved-uppvärmda köket.

Fast egentligen var det inte alls om mormors matlagning jag skulle berätta. Det var – och är – i stället om något lika märkligt som dramatiskt som en gång inträffade i det kök jag just har beskrivit. Och jag kan lova er – det som hände, det skedde inte länge och frågan är väl om det skedde särskilt väl heller.

Det var onödigt dramatiskt, det hann jag konstatera, även om allt gick blixtrande fort. Och om detta tillfälle kan jag alltså ge besked, om ni så vill ty jag var med – för att citera en något tilltufsad Runeberg.

Jag måste ha varit sex-sju år och jag satt vid mormors köksbord. Kanske bläddrade jag i något, kanske satt jag bara där och tittade på henne där hon stod lutat under spiselkransen och över något hon just förfärdigade. Troligen talade vi om något – kanske var hon mitt i en berättelse om något från förr.

Då hände det. Bokstavligen talat som en blixt från klar himmel hände det. Från ingenstans kom en kula av ljus farande in genom fönstret, rundade mormor vid spisen och gav sig sedan av ut genom fönstret igen.

Det var en klotblixt. Det visste jag inte då – jag visste inte ens att dylika ting fanns, men det blev jag sannerligen varse. Jag vill inte minnas att den lät något, men det är väl inte omöjligt att den sprakade om den – det vore väl en ynklig blixt, om den inte i alla fall bjöd på lite sprak.

Så det gjorde den nog.

Spännande fortsättning om en vecka…

Bengtåke Carlson