När klotblixten rundade mormor

KRÖNIKA Vi fortsätter där vi slutade – en kulblixt har hälsat på i köket hos min mormor. Den rundade henne, där vid vedspisen, och försvann sedan ut igen. En helt ung man – jag – satt vid bordet och fann detta himlafenomen konstigt och onödigt närgånget.

Jag hann väl inte tänka alls innan det hela var över, men när det så att säga passerat hann jag tänka mycket.

Jag släppte det jag höll på med, och frågade förskräckt mormor vad det var som just hade hänt. Ni må tro mig om ni vill, men jag är inte säker på att hon märkt nåt över huvud taget. Hon hörde ju inte så bra och blicken var väl koncentrerad på det hon höll på med. Eller så var hon helt enkelt van vid besök av kulblixtar – att den liksom bara var inne och kollade läget för att sedan fortsätta till ett annat bonnkök.

Nej, så tror jag inte att det var. Det var nog snarare så att middagen skulle bli klar till dess morfar kom hem, så hon hade antagligen inte tid att fundera över märkliga himlafenomen. Eller ens ta notis om dem.

Håret låg lika välkammat som vanligt. Elden i spisen brann som den brukade och allt var välordnat. Trots att vi just haft – visserligen kort, men dock – besök av nåt alldeles märkligt. Något alldeles märkligt som rundade mormor.

Inte rörde henne, men kollade in henne, det är jag säker på. Kanske hann den känna doften av det som tillreddes på spisen. Vem vet vad dylika fenomen har för färdigheter?

Senare har jag läst om sådant och på senare tid har jag talat med min gode vän och före detta klasskamrat på journalisthögskolan, Clas Svahn. Det han inte kan om märkliga saker i skyn och annorstädes är inte värt att kunna.

Sedan han berättat vad en sådan där blixt – kallat kulblixt eller klotblixt – kan ställa till med, är jag verkligen glad att ingenting hände.

Den kan, till exempel, göra små runda hål i dricksglas. Jag är idag full av tacksamhet över att den inte gjorde ett litet runt hål i mormor. Eller i mig för den delen.

Ty även om hon klarat livhanken, och till och med kunde laga färdig maten på spisen, så hade hon ju säkert skadats, och hur skulle jag för en undrande omgivning förklarat hur det hela gått till?

Vad är det för hål hon har där, hade de säkert frågat. Vad skulle jag svarat då? Barn – ty jag var ju ett barn – brukar inte ljuga, så jag hade väl förklarat att det kom liksom en eld in genom fönstret och åkte fram till mormor och gjorde ett litet runt hål i henne.

Hade jag blivit trodd? Nej, det tror jag knappast.

Hade jag blivit anklagad för att ha en – i detta sammanhang – allt för livlig fantasi? Ja, det är däremot inte alls omöjligt.

Denna min fantasi – den finns fortfarande – hade den gången säkert ansetts var detsamma som att jag ljög.

Vid det här laget har jag från och till haft inkomster av den, vilket skänker den ett visst motiv för sin existens.

Såhär som avslutning på detta tudelade drama, kan jag berätta att jag ibland har jag frågat mig vad som hänt om det i stället för en kulblixt, kommit besök från yttre rymden in i mormors bonnkök.

Jag hade sannolikt gömt mig under bordet. Det hade inte mormor gjort.

Hon hade stekt upp en panna köttbullar och bjudit på. Bättre kunde inte universell vänskap stadfästas.

Bengtåke Carlson