Ståpälsfynd på Orust

Djurben och krukskärvor, men även stenåldersfynd. Det har arkeologerna som grävt ut efter torpet Tjuvkil på Orust hittat.

Med anledning av att nya väg 160 dras över den plats där torpet Tjuvkil en gång låg, har arkeologen Christina Rosén och hennes kollegor grävt ut och undersökt resterna av torpet. På torpets tomt, som låg under gården Varekil, fanns ett bostadshus, en jordkällare och en smedja.

– Vi tror att det var byns smed som bodde där. Vi har tittat runt och det finns inte så många andra smedjor, säger Christina Rosén.

Hur de levde sina liv

Arkeologerna har annars tittat mest på bostadshuset och försökt få reda på hur de som bodde där levde sina liv. Man har gjort många fynd och alla analyser är inte klara än, men en del vet man redan nu.

– De verkar ha varit mångsysslare, för de hade bara lite jordbruksmark. Så de har säkert haft smedjan, och även annat, som textilhantverk och fiske, säger Christina Rosén.

Hittade ståpälsfynd

Bland fynden kring torpet fanns många vanliga och ett ovanligt.

– Det var mest de vanliga sakerna: djurben, krukskärvor, fönsterglas. Det är intressant i sig, men vi hittade också ett riktigt ståpälsfynd, en flintskiva från yngre stenåldern.

Fast under yngre stenåldern låg den delen av Orust under vatten, så flintskivan lär inte ha legat där sedan dess.

– Den låg under golvet i huset, så någon måste ha lagt den där. Jag vet från andra ställen att man har lagt ett flintföremål under golvet för att hålla borta åska. På samma sätt som en hästsko skulle föra tur med sig. Det är roligt, för det ger en liten inblick i hur de tänkte.

Varierade i antal

Med hjälp av gamla mantalslängder vet man hur mycket folk som höll till i torpet och bodde på de 25 kvadrat som utgjorde den uppvärmda boytan.

– Det varierade mycket. Det kunde vara två vuxna och ett barn, eller fyra vuxna, en tonåring och flera småbarn.

Men från någon gång runt 1850-1860 så övergavs torpet. Orsaken är inte klarlagd.

– Vi vet att de flyttade till ett annat torp lite österut. Varför vet vi inte, men en förklaring kan vara att det nya stället var lite bättre, med mer åkermark. Kontrakten för torpare var ofta på 50 år, och när det gick ut kanske det var ett bra tillfälle att byta.

Ger ut en skrift

Alla pusselbitar är inte på plats än, men när arkeologerna har fått alla svar, troligen under nästa år, kommer man att ge ut en skrift för alla som är intresserade av torpet. På måndag kommer också Christina Rosén och kollegan Pia Claesson till Kajutan i Henån för att berätta om torpet.

Kristian Johansson