Träsmak och en säck potatis

REDAKTÖREN Jag tittar på mina barn när de sitter nersjunkna framför sina mobiler och surfplattor och det kliar i fingrarna. ”Tänk på hållningen”, säger jag och drar lite försiktigt i axlarna på sonen. ”Tänk dig att huvudet hålls upp av ett snöre”, säger jag och lägger två böcker som jag balanserar på huvudet och går käckt fram och tillbaka. ”Tänk på att byta positioner ofta!”. Man kan tro att jag har börjat extraknäcka som ergonom. Så är icke fallet. Jag är bara livrädd för att barnen ska få paddnacke.

Och visst fog har jag naturligtvis för mina farhågor. Det är mycket stillasittande i statiska positioner samt begränsad fysisk aktivitet i samhället överlag, och barnen är ju det käraste man har. Sedan tänker jag på uttrycket: ”Barnen gör som du gör, inte som du säger”!? Och då kan man bli lätt deprimerad. I det här fallet är jag inte någon förebild. Varken på fritiden eller på jobbet.

Corona-restriktionerna har fått mig och mina kollegor att jobba mer hemifrån. Det är ju trist i kubik att inte träffa sina kollegor. Men det finns en dimension till av att sitta hemma och uggla. Jag sitter vid köksbordet med min laptop och inte nog med att stolen jag sitter på ger mig träsmak. Min hållning vid köksbordet liknar i bästa fall en säck med potatis. Gymmet har jag inte besökt sedan i mars. Och ja, min nacke och mina axlar har mått bättre. Och så tror jag det är för många som sitter hemma och arbetar. Det är få förunnat att ha ett höj- och sänkbart skrivbord eller en ergonomisk datorstol i hemmet.

Sedan lever man ju inte som man lär. Statiskt dålig hållning framför datorn är mer lag än undantag för min del. Efter jobbet lockar av någon konstig anledning soffan… När den här pandemin har ebbat ut kan jag tänka mig att rehab-mottagningarna kommer att få en hel del att göra.

I veckan kom nya restriktioner på grund av den ökade smittspridningen. Det var ju förväntat men ändå… Uthållighet verkar inte vara vår bästa vän i den här pandemin.

Det här blev ju dystert i överkant. Låt mig därför berätta om min nya arbetskamrat på hemmaplan. Det är en liten ekorre som springer fram och tillbaka på altanen utanför köksfönstret och samlar mat inför vintern. Det gör mig orimligt glad när den svansar runt.

Jonas Rindefjell

Chefredaktör